Red Rooster, Harlem Tavern, Cecil, Chocolat
– ställena i Harlem blir bara fler och fler och för varje dag som går
händer det något nytt i Manhattans mest genuina stadsdel.
Följ med på en resa till ”vårt” New York!
Det är brunchdags
och de flesta bord på The Harlem Tavern är upptagna, jazzbandet spelar och
solen gör att många väljer att sitta inomhus. Vi har precis satt oss ned,
beställt pannkakor respektive gryta på kattfisk, Southern Style förstås! Några
bord bortom oss sitter en ungt vitt par i trettioårsåldern med ett litet barn,
lite längre bort syns några eleganta, svarta damer i 70-årsåldern och bakom oss
två tatuerade killar i hoodies och kepsar. Ännu längre bort ett vitt par i 50-årsåldern.
Så kommer det in
ett större sällskap och sätter sig på vår andra sida, svarta män och kvinnor i
35-årsåldern. Männen sätter sig på ena sidan, kvinnorna på den andra. De hälsar
och det är uppenbart att alla inte känner varandra. Nyfikna kan vi inte låta bli
att lyssna när en man börjar prata. Det visar sig (tror vi i alla fall) att de
gått på en gemensam (eller individuell) partterapi hos mannen i mitten. Nu
samlas de för en avslutning. Alla par får presenteras sig och berätta hur länge
de varit ihop, efter varje presentation applåderas det enligt typiskt
amerikanskt manér.
Det är helt
enkelt en typisk söndagsförmiddag i Harlem.
”Harlem är New
York som det var en gång i tiden, innan staden togs över av affärskedjor och
storskalig turism”, säger en del Harlembor. Och lite är det så faktiskt. För
den blandningen av människor med olika etniska bakgrund, ålder, inkomst och jobb
möter man nog ingen annanstans i New York idag.
I slutet av 1920-talet var Harlem det allra
coolaste New York hade. Vita Greenwich Village-bor vallfärdade till klubbar och
krogar, bohemer, musiker och konstnärer hängde på barerna. Det är ännu en bra
bit kvar till en upprepning av det som kom att kallas Harlem Renaissance, men
faktum är att Harlem bara blir bättre och bättre. Nya caféer, barer och restauranger
öppnas, utomhusmarknaderna blir fler och området blir stadigt säkrare och
trevligare. Folk tycker dessutom att det är kul att det kommer nya besökare:
allt andas en slags pionjäranda.
Skillnaden är
enorm mot det så omtalade Williamsburg i Brooklyn där hipsterturisterna är fler
än de boende och människorna känns som vore de klonade: snubbarna i skägg och
lattemammorna är så många – och så lika – att det snudd på blir komiskt
ibland
Harlem är ”äldre”
än Williamsburg, här behöver inte den som är över femtio känna att det är
konstigt att gå ut en sen kväll. Och även om utbudet förstås inte alls lika
stort som i Williamsburg (eller i East Village) börjar det hända saker.
Vårt kvarter
ligger på många sätt i brytningspunkten mellan de olika delarna av Harlem. Går du
österut, upp mot tunnelbanenedgången på 147e och Saint Nicholas Avenue,
passerar du många av områdets finaste hus. Här bor etablerade svarta familjer,
liksom en hel del författare och musiker. Fortsätter man ännu längre norrut och
österut, mot 140e gatan och Fredrik Douglas Avenue, kommer man till central
Harlem. Här kan det ibland kännas lite ödsligt på de stora avenyerna. De stora
hyreshusen känns inte helt inbjudande, men fortsätter man förbi dessa så kommer
man till några av Harlems allra finaste byggnader, bland annat den vackra
Strivers Row där alla familjer på 1800-talet hade ett eget stall för sin
hästdroska (idag är det garaget för den egna bilen). Här bodde en gång i tiden
tyskar som på sina dörrar skrev ”Inga judar, inga hundar”. Idag är Strivers row
framför allt en plats för framgångsrika svarta politiker, jurister, artister
och mediekändisar.
På vår sida är
husen lite enklare. Här finns också en del hus med hyreslägenheter. Kanske
skulle man kalla de som bor här för strävsam arbetarklass. På morgonen passerar
pappor och mammor med propert klädda skolbarn utanför vårt köksfönster. Skolan
ligger på andra sidan gatan och under terminerna stängs gatan helt av för
trafik mellan 9 och 13 – då blir det en gata för lek! På eftermiddagarna står
de klassiska gula bussarna parkerade snett över från oss.
Många av dem som
bor här är latinamerikaner, andra svarta och rätt så många från helt olika
delar av världen. Häromdagen kom två välskräddade män i 30-årsåldern som höll
varandra i handen och bara en liten stund senare såg vi en fullt sminkad clown(!)
som smet in i porten bredvid oss.
Vår närmaste
granne är annars en haitisk kyrka. På söndagar och ibland också några gånger
mitt i veckan är det mässa på kreol. Efteråt samlas uppklädda kyrkobesökare ute
på gatan innan de går vidare, kanske mot den stora familjelunchen. Om du är
nyfiken på hur en riktig gudstjänst kan vara i Harlem (och vill slippa andra
turister) så passa på att vara med! De kommer garanterat att förklara allt och
hjälpa till med översättningen till engelska.
Fortsätter du
förbi vårt kvarter, ner till Broadway så är det som att ta ett kliv rakt in i
Latinamerika. Spanskan dominerar helt, affärer, barer och restauranger lockar
med Sopa de Mondongo (soppa på komage) som den bara kan lagas i Santo Domingo
(och i Harlem!) och alla matvaruaffärer verkar ägas av mexikaner (och maten kostar
inte mycket mer än i Mexiko). Här är tempot mer latinskt och högre. Snabb
kommers, mycket folk i rörelse, food trucks på kvällarna och många billighetsaffärer.
Allt det är är
det som vi tycker utmärker Harlem. En stadsdel där man på några kvarter reser
mellan olika världar, där människor är vänliga och entusiastiska, där känslan
är att det går framåt och livet blir bättre, trots den ekonomiska krisen vars
skugga fortfarande hänger över USA.
Det fascinerande
med denna värld är samtidigt att den är så nära resten av Manhattan. Femton
minuter med tunnelbanans expresståg från 145e gatan tar dig till Macy’s och
ytterligare fem minuter och du är nere i Meatpacking district. Den som vill sträcka
på benen tar en promenad på drygt 20 minuter till Central Parks nordöstra hörn
och därifrån fortsätter man av bara farten till Guggenheim på västsidan för att
kolla in den senaste utställningen.
Den stadsdel i
New York som nog kan sägas ligga närmast Harlem är Upper East side, och det är
svårt att tänka sig en större kontrast, inte minst ekonomiskt på bara femtio
kvarters avstånd. Och visst är klyftorna enorma, men som besökare har du
chansen att kunna röra dig mellan dessa olika världen. Med kassen från Dolce
& Gabanna i handen är det bara att vända ”hemåt”, ta en drink på Marcus
Samuelssons hyllade krog Red Rooster och sedan, kanske med Rappers Delight av
Sugar Hill Gang i hörlurarna, ta de sista kvarteren hem i ett enda, flygande
svep.